Ja, egentligen är det inte dagens, utan gårdagens radiokåseri, eftersom jag glömde lyssna och lägga upp det igår. Men HÄR kan du lyssna på kåseriet som handlar om att vara mamma med superkrafter, något jag tror alla mammor besitter och barn som inte vill gå och sova… Någon som känner igen det?

Tidigare kåserier kan du lyssna på HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om kåseri, krönika, radio uppland, kåsör, fatou touray, supermammor,

Ovant utan flätor och oj vad långt mitt hår hade blivit

Igår var jag på fackligt möte. Det har blivit en hel del olika möten den senaste tiden. Man hinner ofta med lite av varje. Först diskussioner om aktuellt ämne i den förening eller organisation man har mötet för, sedan hinner man oftast även med lite sociala diskussioner och inte helt sällan så fikas eller käkas det gott.

Igår hann jag med allt detta. Först möte om själva aktuella fackliga grejer som togs upp, tillsammans med en jättegodiskorg, därefter social samvaro med en massa trevliga människor, i kombination med en bit riktigt god mat.

Vi käkade på samma ställe som vi vart ett par gånger förut, på Kött, Kök och Bar och deras mat är verkligen bra! Vi åt ungefär samma som sist. Dessutom åt jag en efterrätt Björnbärsglace au four (glass i ugn med björnbär) som var ruggigt god.

Det var även omval av arbetsplatsombud på mötet, men den här gången hade jag bett om att inte bli omvald av olika skäl. Lite trist känns det, men samtidigt lite skönt när man väl har tagit ett beslut som känns bra. Jag måste säga att jag har fått en hel del insikter i det fackliga arbetet och jag är glad för de här två åren jag fått förtroendet att vara ombud (även om mina barn skrattade ut mig när jag blev vald). Men just nu har jag lite annat i mitt liv att fokusera på, så det kändes inte helt rätt mot medlemmarna att fortsätta när jag inte kan satsa helhjärtat på det av olika praktiska skäl. Ibland måste man prioritera i sitt liv och jag är trots allt glad över att jag gjorde det den här gången.

Mabou hade väldans roligt åt att jag skulle på fack-möte!

Mabou: Mamma! Du sa fuck!

Jag: Nej, jag sa fack-möte.

Mabou: Men man får inte säga fuck!

Jag: Nej, men fack betyder inte samma på engelska och svenska.

Mabou: Nähä! Isatou! Mamma ska på FUCK-MÖTE!! Hahaha…

Jag hade gärna haft en del samtal och diskussioner med min farfar som var fackligt aktiv i en väldans massa år. Tyvärr har han gått ur tiden sedan ett antal år och har det förhoppningsvis bra någon annanstans nu. Må han vila i frid. Kanske har han haft ett vakande öga på mig under dessa två år? Eller så var det kanske helt enkelt han som fick mig att ta beslutet att hoppa av?

Läs även andra bloggares åsikter om facket, fackligt ombud, mat, kött, kök, bar, uppsala,

Så här vackert var det igår morse när jag efter att ha lämnat Mabou vid skolan, cyklade vidare till ett möte

En superhärlig helg passerade i ett nafs. Som de flesta helger när jag är ledig gör…

Min mamma var här på besök hela helgen och det var trevligt. Eftersom hon är bra mycket mer haj på det där med kök och matlagning, än vad jag är, så kommer hon alltid med små nya maträtter eller tillbehör. Populärast den här helgen blev en creme fraiche-röra med persilja som vi åt både till ostbricka, som sås till stekta laxkotletter och dressing till sallad.

Fredag bjöd min mamma hit en vän med sin mamma och lillasyster som var på besök i Uppsala. Det var jättetrevligt. Lördag kväll bjöd vi över TheWitch och hennes dotter; Prinsessan. Hon gjorde verkligen skäl för namnet, då hon var klädd i fint blomsterprytt diadem och en guldig volangkjol. Mabou och Prinsessan såg melodifestivalen och käkade godis och den klädseln var ju helt rätt!!

Vi andra satt och pratade, pratade, åt mammas äppelkaka och ostbricka. En härlig helg, med andra ord.

Dessa flätor plockades ut för ett tag sedan…

Nu är även dessa utplockade…

Däremellan har jag plockat ut mina flätor, men trots att jag började redan i Torsdags, så blev jag inte klar förrän för ca: 10 minuter sedan. Nu ser mitt hår fram emot en rejäl hårinpackning. Jag ser dock ganska rolig ut i håret just nu. Innan min resa till Gambia hade jag lite slingor i. Väl i Gambia hann mitt hår blekas väldigt mycket av solen. Några dagar innan jag skulle åka hem så flätade jag ju håret och precis innan bloggalan tog jag ut de flätorna och flätade om håret i samma veva i en ny frisyr.

Nu när jag tagit ut flätorna så har mitt hår växt ganska mycket under den här tiden och min utväxt är väldigt mörk. Så just nu ser jag ut ungefär som en zebra i håret. Det känns som om jag måste ta ett rätt snabbt beslut för om jag ska fläta om det direkt, eller vänta ett tag och om jag väntar ett tag, så bör jag i alla fall slänga i lite slingor i hårbotten.

Igår var håret ännu halvflätat

Vädret. Alla diskuterar väder och den här vintern finns det mycket att diskutera. Snön har förstås varit det stora samtalsämnet. De senaste dagarna har solen strålat på glittrande snö. Jag gillar som bekant inte kylan, men jag måste ändå erkänna att det här vädret är mycket vackert för ögat. Synd att vinter betyder kyla också…

Läs även andra bloggares åsikter om solsken, snö, vinter, bilder, flätor, hår, frisyr,

Internationella kvinnodagen.

Det är en sådan dag där det finns så oerhört mycket att säga eller skriva om. Dels historiskt tycker jag det är viktigt att uppmärksamma kvinnors kamp i vårt avlånga land. Det är trots allt inte allt för många år sedan kvinnor fick rösträtt. Jag tänker även på den tid då de flesta kvinnor i Sverige fick slita så mycket hårdare än vad vi behöver idag. Förutom hårt arbete på sina gårdar eller andras gårdar, så fick man tvätta för hand, lära upp barnen, städning utan de tekniska hjälpmedel vi har idag, för att inte tala om matlagning då allt var tvunget att göras från grunden. idag kan kvinnors liv i Sverige också vara svåra, dock på helt andra sätt än hur det var tidigare. Det finns dock några som jag särskilt vill uppmärksamma och ge en särskild hyllning:

* Ensamstående mammor. Inte för att man ska “tycka synd om”, utan för att det kan vara en ganska tröstlös vardagskamp där man sällan får positiv uppmärksamhet för det tunga arbete det är att många gånger vara ensam om beslut, ekonomi, hushållsarbete, yrkesliv, ev. problem runt barnen och mycket annat.

* Kvinnor som utsätts för våld i hemmet.

* Kvinnor som gör stora uppoffringar för andra kvinnor i nöd.

* Kvinnor som slåss mot svåra sjukdomar som försvårar livet för dem.

I Gambia, liksom i de flesta länder är det kvinnor som gör det mesta av hushållsarbetet. De som arbetar har oftast ett lågstatusyrke och även om landet utvecklats mycket, så är det fortfarande relativt sällan man ser kvinnor i yrken med högre status.

En kvinna med ett barn på ryggen som sopar på ett hotell

Man tvättar ännu för hand, precis som man gjorde i Sverige tidigare

En ung tjej som går runt och säljer jordnötter i huvudstaden

Att laga mat på glödande kol är ännu det vanligaste, även om det börjar finnas en hel del hushåll med spis. Jag skulle dock göra en snabb uträkning på att det tillhör ovanligheterna för de allra flesta

Idag uppmärksammas även ojämställdheten som ännu råder för kvinnor. Ute i världen finns det också en massa kvinnor, både som kämpar i det fördolda men också slåss för det de tror på! Jag vill även ge en hyllning till alla dessa kvinnor. Särskilt till kvinnor som:

* Kämpar mot fattigdom.

* Ojämställdhet.

* Kvinnor som kämpar för sin politiska, sexuella eller religiösa övertygelse.

Tracy Chapman har skrivit en hel del låtar på ämnet:

Tracy Chapman - Woman’s Work Lyrics @ LyricsTime.com

Texten till Why

Texten till Behind the Wall

Framstående kvinnor i Sverige och i Världen!

Vilka kvinnor skulle du vilja lyfta fram en sån här dag?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinna, internationella kvinnodagen, jämställdhet, fattigdom, hushållsarbete, framstående kvinnor,

Tjejerna i Blackout: Vendela, Mathilde och Binta. För en gångs skull var de inte underhållarna, utan i stället de som blev underhållna igår

Hareg var också med och blev underhållen

Som jag skrivit om här en hel del så har det varit en hel del födelsedagar i familjen den senaste tiden. Nyligen så vann jag fyra biljetter till krogshowen R.E.A. Jag var och såg den för flera år sedan när Babben Larsson fortfarande var med och när jag tävlade så hade jag egentligen ingen förhoppning om att vinna, eftersom jag aldrig gör det.

Döm om min förvåning när jag för några veckor sedan får ett mail att jag vann. Först blev jag så himla glad över att jag vann och började fundera på vilka jag skulle bjuda med mig. Men så insåg jag att alla dessa födelsedagar var i antågande och min ekonomi inte tillåter några större utsvävningar när jag planerade kalas för Mabou och dessutom hade fyra födelsedagar inom familjen under tre veckors spridning.

I krogshowbiljetterna ingick inte mat, om man ville ha matplatser, utan bara själva showbiljetterna. Det lät lite drygt att stå i ett par timmar och jag kände inte att jag hade råd att unna mig lyxen med matbiljetter till showen just nu. Så kom jag på den fantastiska ide´n att bjuda Binta och Hareg på två av biljetterna i födelsedagspresent.

Till saken hör att Vendela (en av tjejerna i Blackout) och jag ett tag har diskuterat krogshower. I egenskap av att vara manager, har jag sagt att jag tycker Blackout ska gå på någon krogshow för att få lite ny inspiration. Så nu, med fyra biljetter bestämde jag mig för att helt enkelt bjuda Blackout också på de här biljetterna.

Igår hade de bokat och åkte iväg. Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på vad de tyckte. Jag fick svar i sms från tjejerna:

Hareg: “Asså det var BÄST! Har haft så jävla kul. Tack Fatou!”

Mathilde: “Ja det är jättekul faktiskt haha. Man hör vårt skratt över hela salen”

Vendela: “Ja de var kanoners!”

Binta svarade aldrig på vad hon tyckte, men skrev i stället ett blogginlägg om det i natt.

Nåja, de verkade ha haft det väldigt roligt i alla fall, även om de verkade ha spenderat VÄLDIGT mycket pengar på maten!!

Känner jag tjejerna rätt så var det nog Binta som stod för den största delen av notan, då hon är rätt glad i mat. Vilket får mig att minnas ett tillfälle när hon var liten och vi var och storhandlade med min pappa. Hon hade precis fått sin veckopeng och gick direkt och köpte en jätteglass.

Min pappa: Men handlar du upp hela veckopengen på en gång?

Binta: Ja, men morfar, man måste väl få njuta av livet också…?!

Själv har jag inte varit på så många krogshower i mitt liv, men de jag har varit på har jag verkligen haft roligt på och uppskattat!!

Det enda tråkiga var att jag inte kunde vara med. Nåja, vad är väl en bal på slottet…?

För er som vill bli underhållna kan jag verkligen rekommendera krogshow på Hamburger Börs. Om du vill bli underhållen på annat sätt, så kan du passa på att gå på Club Dem Bow på Lördag där Blackout kommer att uppträda!

Läs även andra bloggares åsikter om blackout, present, krogshow, r.e.a., hamburger börs,

Jag har lyssnat klart på ljudboken Che, av Björn Kumm. Jag finner en recension som passar rätt bra in på vad jag själv tyckte om boken, med den skillnaden att jag tyckte det var slutet av boken som blev mest intressant. Men dit är det en rätt lång transportsträcka som inte väcker mitt intresse allt för starkt.

Jag är nyfiken på precis vilka bedrifter som gjort Che till den ikon han blivit, men tycker inte att jag blev klokare efter den här boken, än jag var innan.

Jag får nog fortsätta leta för att få svar på mina frågor…

Denna bok ger jag tre tonårsmorsor av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, che, björn kumm, ljudbok,

Idag har UNT en artikel både i papperstidningen och på nätet om nättroll och näthat, där jag blivit intervjuad. Du kan läsa artikeln HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om nättroll, näthat, internettroll, unt, artikel, media, fatou touray,

Det bästa med Onsdagar är att det är halvvägs till helgen!

Fast just den här Onsdagen är lite extra trevlig, eftersom solen skiner och snön gnistrar. I alla fall om man är inne och tittar ut, för någon vidare värme känner jag inte när jag går ut…

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, onsdag, helg,

Binta, ungefär en månad gammal

Idag är det precis 21 år sedan jag blev mamma. T-j-u-g-o-e-t-t år sedan. (Det är ungefär vid den meningen jag börjar känna mig rätt gammal). Om jag ska sammanfatta hennes 21 år med ett enda ord, så får det nog bli: ENERGI!!

Binta ungefär 3 ½ år

Den där energin var kanske inte så populär alla gånger när hon vid fyra års ålder klev upp mitt i natten, för att väcka nyfödda lillasyster och ta ut henne på farliga promenader, eller när hon vid 2 års ålder klev upp mitt i natten och började baka.

Binta 2010

Desto mer användning har hon för den energin idag, när hon satsar allt på sin dans. Att jag är hennes största fan är knappast en hemlighet. Jag bara älskar när hon står på scenen och ger allt!!

Jag och Binta, här var hon 12 år

Dans, ja. Just nu händer det massor med dansen. Bokningarna är många och det är jätteroligt, då varje bokning är en ny utmaning för tjejerna.

I Lördags uppträdde hennes grupp: Blackout på en Boxningsgala i Rinkeby, nyligen var artisten Ray Lavender i Sverige och spelade in sin nya video. Videon har inte kommit ut än, men man har släppt en version av “bakom kulisserna” från själva inspelningen, där Binta och de andra tjejerna i Blackout syns:

På Lördag är det ett annat stort event i Stockholm som de är uppbokade på:

Nu på Lördag!

Så just nu rullar allt på som det ska.

Stort GRATTIS till Binta på födelsedagen och massor av Lycka till med Dansframgångarna! Break a Leg, eller nåt…!

Läs även andra bloggares åsikter om binta, blackout, födelsedag, dans, dancehall, bilder,

Kalasdukning

Jag hade planerat att skriva ett inlägg om Mabou´s och hans kompis Prinsessan´s gemensamma Disco-kalas igår. Men sedan såg jag att thewitch (Prinsessans mamma) redan har gjort det och det var så bra sammanfattat i både text och bilder att jag nöjer mig med att länka det i stället för att skriva ett eget! Om du inte vill klicka på länken, så kan du också googla på Bindefeldt + Uppsala!

Ja, det har varit födelsedag för hela slanten den här veckan. I Måndags fyllde alltså Prinsessan år. Då fick Mabou vara med dem hela dagen för att fira henne. På Tisdag fyllde Mabou år och vi var uppe tidigt för att fira honom. Sedan kom morfar och firade lite och på kvällen kom storasystrarna och överraskade honom sent på kvällen. Så här såg det ut då (notera att Jai inte släpper blicken från sin mobil):

Igår på dagen kom min mamma och min bror och hans två barn har varit här hela helgen. Vi firade mamma lite grann eftersom hon fyllde år Tisdagen innan Mabou. Därefter hade alltså Mabou och prinsessan sitt discokalas i hyrd lokal för främst klasskompisar (som inte så många dök upp på, tur de har stora familjer att fylla ut tomrummet med).

Man tycker ju att födelsedagsfirandet kunde vara slut vid det laget, men skam den som ger sig. På Måndag fyller min extradotter Hareg år och på Tisdag fyller Binta 21. (Ja, två av barnen och mamma fyller alltså år tre tisdagar i rad…!) Så idag ska vi fira Hareg och Binta och de som inte hunnit fira Mabou har nu en sista chans.

Sen hoppas jag att det är slut på födelsedagsfirande för ett tag framöver!

Läs även andra bloggares åsikter om festfixare, disco, kalas, thewitch, födelsedag,

Han är liten. Vi är inte ens säkra på att det är en han. Det kan lika gärna vara en hon. Men Mabou hävdar att det är en han. Han heter Ville, men har fått “Sköldis” som smeknamn. Mabou har köpt honom för sina födelsedagspengar och just nu är han den mest intressanta och söta familjemedlemmen hemma hos oss!

Läs även andra bloggares åsikter om sköldpadda, familjemedlem, ville,

På bloggen Opassande läste jag igår om en ny kampanj som, om jag förstått det hela rätt, bloggarna OlofB och Thomas Tvivlaren startat. Kampanjen kallas för #wordness och handlar om att lyfta fram bloggarnas kommentatorer. Jag tycker det är en fantastisk kampanj.

Vi har lyft fram bloggare i stort och smått sedan bloggens begynnelse. Positivt och negatv. Negativ respons, haters, nättroll har också fått sitt utrymme every now and then. Men de vanliga eller väldigt trevliga kommentarerna, får orättvist lite utrymme.

Men vad vore en blogg utan dess kommentatorer? Ganska trist, om du frågar mig. En kommentar, hur betydelselös den än kan verka, är en enorm drivkraft för mig som bloggare. Ibland kan man lägga timmar för att skriva ett väldigt välskrivet och eftertänksamt inlägg, med länkar till källor och relaterade sidor och så kommer det inte en enda kommentar. Då tappar man liksom lusten lite. Men ibland kan man också skriva ett helt “meningslöst” inlägg och så kommer där en kommentar som får en att le, skratta rakt ut, eller som gör mig fylld av funderingar en lång stund framåt.

I debatter på bloggar är kommentarer A och O. Det blir liksom ingen debatt alls, utan kommentarer, men även helt enkla “meningslösa” kommentarer tas tacksamt emot av de flesta av oss bloggare.

Genom mina bloggår (det blir sex år i Juni) har jag insett att väldigt få läsare kommenterar. I början var jag själv oerhört flitig med att kommentera andras bloggar, men jag ska erkänna att det avtagit en del med åren. Jag ska nog försöka bättra mig. Sådär mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa på att max 10 % av de besökare jag har faktiskt kommenterar mina inlägg.

Så här vill jag lyfta fram några av de tusentals kommentarer som jag fått genom åren:

Tant Rut är en person som gjort sig känd i bloggvärlden på att strö väldigt trevliga kommentarer omkring sig. Hon bloggar själv bara i perioder, men under de perioderna så kommenterar hon andras bloggar flitigt. En “typisk” Tant Rut kommentar ser ut så här:

oktober 24th, 2007 4:24

God morgon go´a vän i etern =)
Man förändras med åren
Önskar dig en bra dag ,lämnar en frukostbricka, kramar =)

Kommentaren skrevs i DETTA inlägg.

Eva har förgyllt många av mina dagar med sina många och tänkvärda, fina, enkla och trevliga kommentarer. Här är en:

juni 22nd, 2008 9:59

Ja, det är verkligen en ynnest att få vara förälder.
En gåva.
Den vackraste gåvan.

Den skrevs till DETTA inlägg.

Ett inlägg som lockade flera trogna besökare, som inte brukar kommentera, att till slut kommentera i min blogg var följande inlägg: Själva Begravningen, när vi begravde min f.d. make Lamin. Jag vet inte varför dessa läsare valde att kommentera just detta inlägg, men det är lite intressant att de gjorde det.

Maria M är en annan kommentator vars kommentarer glatt mig många gånger. Särskilt i vilda debatter, där hon ofta har mycket kloka kommentarer. En annan kommentar hon lämnat gjorde mig väldigt glad:

januari 6th, 2010 18:53

Tack, Tack för den fina och spännande reseberättelsen! Har läst varje gång du uppdaterat och där emellan har jag väntat otåligt!
Jag tycker det låter bra att du redan nu planerar en ny resa, mycket bra! Hoppas du delar med dig av den, för nu väntar jag på nästa….otåligt!

Många kramar och hoppas att vinter mörkret och kylan inte påverkat er allt för mycket!

Den skrev hon till det sista inlägget i min Reseberättelse.

I samma inlägg skrev också Mariebrima (som inte har någon blogg), som också ofta förgyller mina dagar med härliga kommentarer som betyder mycket för mig. Den här gången skrev hon kort och gott:

januari 7th, 2010 1:12

Stort tack för att vi fick “följa med” på er resa!

Sarah är också en mycket trevlig kommentator på min blogg. Särskilt i debatter om religion och mångkultur, uppskattar jag hennes kommentarer och jag ska erkänna att jag tror att jag, Sarah och Maria M skulle ha ett roligt möte om vi någon gång möttes IRL. Med våra olikheter och likheter.

Både Sarah och Maria M´s kommentarer kan ni bl.a. läsa i inlägget jag skrev:

Vi måste lära oss leva tillsammans och inte hata

Att jag valt ut några kommentarer och kommentatorer, innebär inte på något sätt att jag inte uppskattar andra trevliga, fina, roliga eller helt vanliga kommentarer, för det gör jag och det är därför jag skriver det här inlägget som ett bidrag till kampanjen #Wordness

TACK till alla er som kommenterar min och andras bloggar, det är till stor del ni som håller bloggarna vid liv och som gör dem till vad de är!

Läs även andra bloggares åsikter om #wordness, kampanj, kommentarer, bloggkommentarer,

Igår sändes ett nytt radiokåseri av mig på Radio Uppland. Det här kåseriet handlar om vad jag tycker om OS och jag medger att jag är rätt lost när det gäller OS…

För att lyssna på kåseriet, klicka HÄR och dra sedan fram tidsvisaren till 10:50.

För att lyssna på tidigare kåserier, klicka HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om OS, kåseri, radio uppland, radiokåseri, fatou touray, humor,

Den onda foten blev inte bättre. Tvärt om blev den ondare och ondare. Jag kunde inte sova på hela natten och låg och vände och vred på mig. På måndag åkte jag in till akuten där jag tillbringade halva dagen med min snälla pappa som körde mig.

Efter röntgen och undersökningar, visade det sig att den inte var bruten, men att jag skurit upp en flik av skinnet, fått en blodblåsa och en rejäl smäll på ett av benen i foten. Med nytt bandage och ett par kryckor att stödja mig på, linkade jag hem igen.

Igår hade jag också rysligt ont, men idag känns det faktiskt ganska mycket bättre, även om det fortfarande gör väldigt ont att stödja mig på den.

Igår firade vi så Mabou´s födelsedag. Han lekte hela dagen med sin kompis. Tanken var att vi inte skulle fira så mycket, eftersom vi ska fira honom i helgen. Men sent på kvällen, när Mabou redan deklarerat att det var hans sämsta födelsedag, så bestämde systrarna sig för att överraska honom. Binta kom från Stockholm med sin pojkvän, de andra tjejerna i Blackout kom och en kompis till Isatou. Jai kom också. De hade med sig ett jättelego som han önskat sig och andra presenter som var uppskattade, en tårta som de tänt innan de kom in, för att överraska honom ordentligt!

Binta kommer in med tårtan till en mycket förvånad Mabou

Jätte-legot var väldigt uppskattat, men gjorde att jag inte fick honom i säng förrän mitt i natten. Han “skulle bara… “

Isatou, Vendela och Jai som sitter i Mathilde´s knä

Efter att ha smaskat tårta och pratat i munnen på varandra allihop, så gick vi in i vardagsrummet och hade dansmöte för Blackout med nya, spännande planer för våren och sommaren.

När alla till slut gav sig iväg, deklarerade Mabou att det var den bästa födelsedag han haft!!

Slutet gott, allting gott!

Läs även andra bloggares åsikter om möte, födelsedag, kryckor, familjen samlad,

Det finns nog bara en man i mitt liv, värd namnet. Eller en man är kanske att gå händelserna lite i förväg, men kille i alla fall. Han är verkligen världens bästa kille, alla kategorier.

Just precis i dag är det åtta år sedan han såg dagens ljus. Hela åtta år har gått och jag kan knappt tro att han nu har blivit så stor! Tack vare Mabou fick jag också möjlighet att bli pojkmamma och inte bara flickmamma, som jag ju redan hade varit i 13 år när lilla Mabou kom till världen.

Varje barn är verkligen ett litet mirakel och Mabou är inget undantag. Han har förgyllt våra liv i hela åtta år och med glädje och förundran har vi sett honom växa upp till en liten skolpojke som älskar djur, tonårstjejer, hamburgare och att prata, men som avskyr att vänta.

En kille som vet allt om millimeterrättvisa och helst skulle vilja mäta tårtbitar med måttband. Det gäller även om han inte gillar tårtan och inte ens vill smaka. Rättvisa är ledordet i Mabou´s liv! Det mest utnötta ordet i Mabou´s vokabulär, sedan han föddes är med största sannolikhet ordet orättvist!

Till födelsedagen hade han önskat sig bara pengar. Jag köpte därför bara en endaste liten present eftersom han tjatat om det här med bara pengar i flera veckor. Han sa att han själv ville välja sina presenter.

I morse när vi uppvaktade honom med tårta så blev han dock smått chockad över att han bara fick en present att öppna. När han sedan började räkna pengar så blev han dock lite mer nöjd igen. För pengarna planerar han nu att köpa Lego och en vattensköldpadda.

Han har nu sett båda filmerna om Tsatsiki: Tsatsiki, morsan och polisen och även filmen Vänner för alltid. (Jag bara älskar de filmerna!!)

Bästa tjejkompisen kom precis och de leker nu för fulla muggar. Till helgen ska det firas! På Lördag ska han fira födelsedagen med sina kompisar, då han ska ha discokalas med tjejkompisen som fyllde år igår och på Söndag ska vi fira med familj, släkt och vänner!

Ett stort GRATTIS till den särskilda pojken i mitt liv!!

Läs även andra bloggares åsikter om grattis, födelsedag, mabou, mirakel, mannen i mitt liv,

Jag har jobbat helg. Det har varit en lugn helg. I Lördags morse när jag kom hem från jobbet, stelfrusen och trött så hade Isatou (16), Mabou (snart 8 ) och min extradotter Hareg (snart 18) överraskat mig med en rejäl storstädning. Det låg fyra trötta tonåringar och Mabou och sov i hemmet och jag blev så glad över det där med städningen och ett lugn föll över mig.

Helgen fortsatte med mest bara jobb.

Lördag kom Jai (18) och passade Mabou och jag har saknat henne så det var skönt att se henne en liten stund. Trots att vi bor nära varandra nu sedan hon flyttade så har vi knappt sett röken av varandra, eftersom vi har väldigt olika arbetstider.

Idag söndag tänkte jag ha en riktig slappardag och gladdes över att slippa gå ut i kylan. Men mitt på dagen blev jag lite rastlös och försökte få Mabou med mig att gå ut i snön, utan att lyckas. Han ville absolut inte gå ut!

Tänkte då överraska mina barn med den enda maträtt som alla mina barn gillar, nämligen lövbiff med pommes och bea. Men näha, då dög inte ens det. Isatou insisterade på att få laga maten då hon lärt sig en ny maträtt av min väninnas dotter, som också är Binta´s vän och danskompis, Mathilde, som vi åt hos när vi var hemma hos dem och flätade håret nyligen. Det var grillad kyckling med hemgjord, friterad klyftpotatis, sås och sallad.

Mitt i matlagningen så ropar Isatou på mig, för att jag ska kolla vilken temperatur det ska vara på spisen när hon friterar. Jag reser mig hastigt upp från stolen och ska springa iväg till köket. Det jag inte räknat med var att en stor väggspegel som Hareg tydligen hade använt för att sminka sig och inte ställt tillbaka, skulle stå mitt i vägen för mig…

Jag kör foten rakt in i spegelkanten med en enorm kraft. Och skriker. Jag säger skriiiker! Mina barn är vana att höra mig skrika när jag slår i fötterna i något, skillnaden den här gången var att jag inte kunde sluta.

Jag skrek. Och skrek. Och skrek. Till slut tyckte jag själv att det var konstigt att jag inte kunde sluta skrika. Så jag försökte sluta skrika, men då kom det en massa fula, fula, elaka, dåliga ord från min mun:

“Vad-är-det-för-jävla-idioter-som-ställer-väggspeglar-på-golvet-och-det-är-fan-i-mig-inte-första-gången. Vi-har-nästan-inga-hela-väggspeglar-hemma-längre-eftersom-idioter-plockar-ner-dom-från-väggarna-och-inte-hänger-tillbaka-dom-så-de-ramlar-och-går-sönder-eller-så-slår-man-i-fötterna-på-dem-så-både-fötter-och-speglar-går-sönder! Vilken-jävla-idiot-har-inte-orkat-ställa-tillbaka-spegel-jäveln-den-här-gången?” Jag-har-aldrig-varit-hemma-hos-någon-människa-som-har-sina-väggspeglar-på-golvet-så-varför-tycker-man-att-man-kan-ta-ner-speglarna-från-väggen-hemma-hos-oss-och-inte-hänga-tillbaka-dem?”

Ja, ungefär så lät det och det fortsatte i sanningens namn en bra stund till för att det gjorde rent ut sagt förbannat ont!

Det hör lite till saken att den här väggspegeln stod undanställd i Isatou´s garderob, just för att den redan var kraschad i kanten sedan sist någon inte orkat hänga upp den på den vägg man tagit ner den ifrån. (Vad är det för fel med att sminka sig vid de speglar där de hänger? Eller i badrummen där det också hänger speglar?)

Det kröp fram att det var Hareg som använt den i helgen när hon sminkat sig och sanningen att säga så var det nog rätt tur att hon inte var här när jag skadade mig. Skadade mig var precis vad jag gjorde.

Först rev jag upp en rejäl flik mellan lilltån och tån bredvid den, så det droppade stora bloddroppar här. Sedan måste jag ha stukat den om den nu inte är bruten.

När de hemmavarande barnen insåg att det här inte var en “vanlig feltrampning” utan att det både var ett upprivet sår och en stukning, så började de pyssla om mig. Hämtade plåster, bandage och torkade upp blodet.

Isatou tyckte absolut att jag skulle åka till sjukhuset, men hennes kompis menade att även om tån är bruten så gör man inget, eftersom hon och hennes mamma brutit varsin tå och man då inte gjort något, så jag försöker stå ut med den här förbannade smärtan, så får vi se…

Men jag kan meddela alla ungdomar som brukar komma och gå här hemma att det är färdignedplockat med väggspeglar och ska man sminka sig så får man banne mig stå upp och göra det vid en av de väldigt många speglar vi har här hemma!!

För övrigt så oroar jag mig för hur jag ska lyckas ta mig till ett möte i Enköping i morgon, med skadad fot, som jag inte ens kan sätta ner ordentligt och när jag stödjer mig på hälen så gör det sååå ont! (Ja, liiite synd om mig kan ni allt tycka!) Och nej, jag kan inte hoppa över det här mötet!

Isatou har naturligtvis meddelat Hareg om min skada och hon har förstås bett om ursäkt och sagt att hon ska gottgöra mig.

Gottgöra hoppas jag i detta fall innebär att hon köper en ny fot till mig. Så jag sitter nu här med min onda fot och väntar på en ny, oskadad fot! Tack på förhand!

Det blev en riktigt bloody sunday!

Min skadade fot

Läs även andra bloggares åsikter om ont, stukat foten, blod, arg, tonåringar, spegel,

Det kostar att ligga på topp! Men ibland orkar man liksom bara inte betala priset!

/Tonårsmorsa´s anti-ordspråk

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, tonårsmorsa, anti,

Jag har varit på chinarestaurang och käkat en lunch med min pappa och lillebror idag. Vi fick varsin lyckokaka. I min stod det följande: “You will make progress in your work”

Då vet jag. Så det slipper slå mig i huvudet när det väl händer, menar jag!

Läs även andra bloggares åsikter om lyckokaka, china,

Bloggen seeksoul utlyser en tävling. Så här går tävlingen till:

“Man röstar genom kommentarer på klipps som har lagts upp på seeksoul.blogg.se Den som lägger skönaste, finaste, tyngsta och mest hypeda kommentaren, vinner 2 biljetter till R. Kelly konserten.  SkillZShow den 27 Februari 2010.”

Jag kommer förstås att rösta på min dotter Binta och hennes dansgrupp Blackout. Om du vill vara med och tävla så lämna gärna en skön, tung kommentar HÄR för Blackout!!

Läs även andra bloggares åsikter om rösta, tävling, r. kelly, blackout, seeksoul,

Nattvandrare i Uppsala

För ett tag sedan ställde jag frågan om ni läsare har något ämne ni vill läsa om i min blogg. Jag fick en del svar och ett av dem var att jag skulle skriva lite om hur jag ser på tonåringar och hur mycket man ska lägga sig i barns och tonåringars liv. En läsare skriver så här:

“Jag skulle gärna vilja läsa om vad du anser “var gränsen går” när det gäller att LÄGGA SIG I barnens/ tonåringarnas liv!! Jag är inte tonårsförälder men väl “tonårssyrra” och jag känner ibland att jag håller på att SPY på mina (myndiga)tonårssystrar som tror att de är vuxna “vuxna” och deras tveksamma val av vänner (med liberal inställning till droger)gör mig så orolig/ irriterad.

Hur man ska undvika att gå ner på deras nivå…”

Jag har gått och funderat en hel del på det sedan dess. Jag inser att det är en otroligt stor, men också viktig fråga som kanske är omöjlig att ge ett konkret svar på som passar i alla lägen eller i alla familjer.

Min tanke är i alla fall så här:

Jag kan bara utgå från mig själv när jag var ung och från de ungdomar jag lever med.

Jag tror det är viktigt som vuxen att tala om var man själv står. Jag tror också det är viktigt att sortera ut vad som faktiskt är viktigt för en själv. Vad är det viktigaste att förmedla till mina barn? Är det:

1. Att de städar ordentligt?
2. Att de säger nej till droger?
3. Att de inte klär sig för utmanande?
4. Att de behandlar sina medmänniskor med respekt?
5. Att de tar för sig?
6. Att de får ett jobb med en fin titel eller att de får ett jobb de brinner för?
7. Att de inte ser på dokusåpor?
8. Att de bäddar sängen på “rätt sätt”?
9. Att de inte blandar i röda kläder i vittvätten?
10. Att de inte använder för mycket smink?
11. Att de inte använder våld för att lösa problem?

Ja, det finns förstås hur många exempel som helst att ta, men jag tror det är viktigt att vuxna i tonåringars omgivning alltid låter tonåringar förstå vad man själv har för åsikter utan att för den skull döma andra människor, vilket kan vara svårt nog. Men det är nog viktigt att inte döma personer som har ett beroende, utan att skilja på sak och person. Det är ju drogerna du dömer, inte personen som använder det!

Jag tror också det är viktigt att fokusera på det man tycker är viktigast. Om man till exempel tycker det är viktigare att ens tonåringar låter bli droger, än hur de sminkar sig, så ska man lägga sitt krut just där. Annars är det risk att det bara blir tjat, oavsett om det är väldigt viktigt för dig eller mindre viktigt.

Hur ska man kunna föra fram sina åsikter?

Om din tonåring kommer hem och säger att h*n tycker att det är okej att röka hasch, eftersom det egentligen inte är farligare än att dricka sig full. Vad svarar man då? Jag tror det är väldigt viktigt att hålla sig till sanningen. Att i avskräckande syfte säga att de som röker hasch är dumma i huvudet, att de med all säkerhet kommer att börja ta heroin och att det kommer att växa ut gröna öron från deras huvud, tror jag inte alls funkar.

Risken finns då att när de märker att den kompis som börjat använda till exempel hasch inte får gröna öron, är dum i huvudet eller börjar ta heroin, så tror man att allt negativt som sägs om hasch bara är lögner och antidrogpropaganda.

Då tror jag det är bättre att starta diskussion och något jag minns att vuxna sa till mig som tonåring var att “ingen som tar droger första gången tror att den ska bli missbrukare, så det enda sättet att vara säker på att inte bli det, är att inte testa”. Jag tror att det funkade rätt avskräckande på mig i alla fall. Sen tror jag det är jätteviktigt att leva som man lär.

Jag tycker också man kan säga att: “Nej, det är inte säkert att Elin blir beroende för att hon testat röka hasch några gånger, men varför ta risken? Det är ju mindre risk att Lisa blir beroende eftersom hon aldrig har testat!”

Jag tror inte heller man ska starta dessa diskussioner när man är uppe i en konflikt, för just sådana gånger tror jag det är svårare att göra sig hörd. Det är lättare att både barnet/tonåringen och den vuxna då kämpar för att “få rätt” eller göra sin röst hörd och att man då kämpar mer för att vara emot den andra personen, än att ha en uppriktig debatt. Det finns då också risk att man som vuxen bara kritiserar, vilket ofta har en förmåga att ge helt motsatt effekt.

Jag tror också att ungdomar ofta är mycket smartare än vi tror. Även om man i en viss ålder kan vräka ur sig saker för att väcka debatt eller uppmärksamhet, så tror jag inte alltid man menar det.

Tänk efter själva, vad är det som gjort att just du inte började använda droger och om du har använt droger, vad kunde ha fått dig att låta bli? Den frågan kan naturligtvis leda till så långa svar att en roman kan verka kort. Men jag tror det är viktigt att ta sig den tiden. Inte en gång eller två, men att ta diskussionen igen och igen och igen.

Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag är av den åsikten att man inte läser sina barns dagböcker, avlyssnar samtal, eller på andra sätt “smyger till sig” information från sina barn. Men jag tycker också att det finns undantag. När man är orolig för att ens barn kommer att utsätta sig för livsfara. D.v.s. om man misstänker att ens barn faktiskt tar droger, är självmordsbenägna eller något annat som faktiskt skulle kunna äventyra barnets liv. Då tycker jag inte att det finns någon integritet att värna om längre. Inte i det läget. Det är naturligtvis omöjligt att veta innan, men jag tror att många föräldrar känner på sig när det faktiskt är allvar. Däremot tror jag det är viktigt att då berätta att man har gjort det och då också förklara varför.

Hur mycket man ska “lägga sig i” för övrigt, är svårt att säga generellt tycker jag. Men att fråga och visa engagemang tycker jag inte är fel. Däremot tror jag inte på sådant som att förbjuda ungdomar att umgås med vissa kompisar och liknande, det tror jag tvärt om kan ge helt motsatt effekt. Min erfarenhet är i alla fall att de flesta typ av “förbud” mot ungdomar kan ha rakt motsatt effekt. Däremot tror jag man som vuxen kan vara lite smart och föra sansade diskussioner där man låter tonåringen “själv” komma fram till en vettig åsikt.

Frågor som:

“Hur skulle du själv reagera om din son/dotter kom hem med en kompis som var hög som ett hus?” ger ofta ganska vettiga svar.

Ja, som sagt så vet jag inte om det finns några färdiga svar, men jag tror det är viktigt att minnas att många tonåringar använder just tonårstiden till att testa gränser och töja gränserna maximalt, för att skapa effekt, eller för att se hur långt man kan gå. Det behöver inte alltid betyda att de är på väg in i fördärvet, även om det kan vara bra så frustrerande att höra gamla myter som blir till “sanningar” i tonåringens mun.

Har du några bra råd när det gäller tonåringar och droger, gränsdragningar och hur mycket man ska få lägga sig i?

Tillägg: Precis när jag sitter och har skrivit klart detta finner jag DEN HÄR sidan på nätet. Där skriver man en del av det jag redan har berört ovan.

Läs även andra bloggares åsikter om tonåringar, droger, ungdomar, lägga sig i, sätta gränser, hasch, debatt, åsikter,