Jag beklagar sorgen…
…är ett uttryck för att visa vårt deltagande när någon fått ett dödsbud. Men ibland blir någon annans sorg så påtaglig att orden känns…fadda redan innan man sagt dem. Ibland är smärtan så svår att man saknar ord…
Hur kan en helt vanlig måndag vändas till en familjekatastrof?
Bakom tidningsrubriken: Så här gick det till, från mitt håll
januari 20th, 2010 9:40
Fruktansvärt är vad det är
januari 20th, 2010 10:01
Eva: Oerhört!
januari 20th, 2010 11:14
Oh nej! Stackars dem! :…(
januari 20th, 2010 12:09
Det finns inga ord…så fruktansvärt.
januari 20th, 2010 12:35
Jag grät mig till sömns igår efter att ha läst och skrivit ett eget blogginlägg, sen grät jag lite mer i morse när jag såg nattens uppdatering.
januari 20th, 2010 12:48
Så hemskt! Så fruktansvärt hemskt. Här känns alla ord för små och obetydliga. Vad säger man till en familj som förlorat sitt barn i en så hemsk olycka.
januari 20th, 2010 13:30
Hela mitt inre frös till is när jag läste… Och då kan man ju bara föreställa sig hur det är för den drabbade familjen…
januari 20th, 2010 14:28
Så fruktansvärt!
Tack för att du fick mig att hitta bloggen!
Just orden är inte det viktigaste när man är i sorg. Att våga är viktigare… Att våga ge en kram eller väga säga kanske bara Jag tänker på er.
Kram Gunilla
januari 20th, 2010 17:07
Det är fruktansvärt tragiskt. Att förlora någon man älskar är hårt.
januari 20th, 2010 22:43
Både jag och min sambo grät många många tårar och satt bara och höll om varandra här i soffan. Livet är skört. All kärlek till de drabbade!