Posts Tagged ‘Humor’

En igelkott som brukar besöka mig. Han förstår tyvärr inte att jag inte kan det här med djur…

Jag är ingen sann djurvän, det ska ni veta. Inte så att jag någonsin skulle skada ett djur och visst tycker jag de är ursöta och sådär, men jag är verkligen inte en person som lägger min själ i djurens liv.

Det är rätt bra.

För djurens skull.

Det finns liksom en anledning till att jag ständigt hindrar mina barn från att skaffa katter, hundar och kaniner…

Igår lekte jag djurräddare med Häxan. Hon och barnen skrattade ihjäl sig åt mig och min föreställning om att fågelvingar kan växa ut igen. Som klorna på kräftor typ… Jag tyckte det var väldigt logiskt. Det tyckte INTE dom!! Å andra sidan trodde häxan att en skoborste var en igelkott, så jag vet inte jag…

Läs gärna Häxans inlägg om mina okunskaper om djurens värld och skratta gärna också åt mig. Den bjuder jag på!

Läs även andra bloggares åsikter om duva, fågel, humor, djurvän, igelkott, häxan,

Igår sändes det första radiokåseriet av mig inför hösten. Just den här delen skulle dock ha sänts redan för ett år sedan, men då det blev något problem med inspelningen då, så ville man ha med detta i år i stället, trots att det var ett år gammalt. Så vi spelade in det igen och det sändes alltså igår.

Du kan lyssna på kåseriet HÄR! (Dra fram tidsvisaren till 12.45 för att bara höra kåseriet). Så småningom läggs det kanske upp HÄR så småningom där alla våra kåsörers kåserier brukar läggas upp så småningom…

Jag kommer fortsätta köra kåserier varannan tisdag i radion och kommer fortsätta lägga upp länk i min blogg efter sändningarna.

Mabou med sin kompis Prinsessan

Läs även andra bloggares åsikter om radio uppland, kåseri, radio, krönika, fatou touray, skolstart, första klass, barn, humor,

Mina döttrars nya “slang-ungdoms-uttryck” är “over drive” i stället för Svenskans överdriva. Som vanligt snappar Mabou allt. Ungdomsspråk passar nog ungdomar bäst, men ibland kan det vara riktigt kul när Mabou imiterar…

Igår när vi var och shoppade, så var vi i en bokhandel. Han hittade en penna han gärna ville ha, så jag sa att han kunde få den. När vi stod i kassan så såg han att just den pennan fanns att köpa i en stor burk, med massor av pennor i samma sort.

Han frågade expediten: Ursäkta! Hur mycket kostar de här?

Expediten: 189 kronor…

Mabou: Okeeeej, overdrive…

Läs även andra bloggares åsikter om slang, ungdomsspråk, dagens mabou, överdriva, humor, barn,

För er som bor i Stockholm och åker Tunnelbana, har nog sett att min äldsta dotter Binta följt efter er den senaste tiden… Eller rättare sagt, hon sitter på en massa affischer i tunnelbanan, då hon gjort modelljobb för ett företag som heter topstreetwear.com.

Hon har ganska mycket på gång just nu, både med dansen och lite sidoprojekt hon håller på med såsom reklamkampanjer och filminspelningar.

Två av bilderna från ett av dessa sidoprojekt fastnade jag särskilt för. Det var dessa:

Bilderna tillhör duvetinte.se

Synen av Binta på den coola jättecykeln kändes bekant. Så jag har gått och funderat i några dagar nu på vad det är för minnen som bilderna väcker?

Igår kom jag på det!!

Det påminner om en syn jag fick när Binta var liten. Jag tror att hon var ca: 4 år. Hon var väldigt tidig på allt och snabb att lära sig. Hon började gå redan vid 8 månaders ålder och sedan dess har hon sprungit sig genom livet.

Vid det här tillfället hade jag precis plockat av stödhjulen på hennes cykel. Men hon kunde inte cykla utan, så man fick springa efter och hålla i pakethållaren, för att hon skulle få stöd.

Så en dag står jag i köket och tittar ut genom fönstret. Förbi köksfönstret kommer Binta cyklande på sin kompis mammas stora damcykel och VINKAR dessutom med ena handen mot mig och log ett leende som sträckte sig över hela ansiktet. Hade jag varit kaffedrickare så hade jag antagligen satt kaffet i halsen!!

Binta vid ungefär 3 års ålder

Jag blir så full i skratt när jag tänker på den händelsen. Inte bara för att jag fick en smärre chock av händelsen i sig, utan även för att händelsen är så talande för hur Binta är som person. En svårighet är liksom ingen svårighet för henne, bara ännu en utmaning som hon kommer att erövra.

“Det går inte!” eller “Du kan inte!” eller “Du får inte!” Det är ord som aldrig haft någon betydelse för henne. Det har bara fått henne att försöka lite mer.

I samma anda har hon nått sina framgångar inom dansen. Varje nytt steg eller takt har varit en utmaning för henne och om det varit svårt att uppnå målet för henne, då har hon jobbat på det ännu mer.

En granne sa en gång till mig, när jag var väldigt arg på Binta och vi hade haft en stor konflikt. Jag gissar att hon kan ha varit 8-10 år då: “Om inte Binta blir framgångsrik inom underhållningsbranschen när hon blir stor, så kommer jag bli mycket, mycket förvånad!”

Hon har inte fått något gratis. Hon har kämpat alla dygnets timmar i stort sett sedan hon föddes för att klara av nya utmaningar och därför unnar jag henne varje framgång hon erövrar.

Men när ni ser dessa cykelbilder, så ser ni säkert en ung, snygg tjej som flirtar med kameran. Kanske med en del sexappeal? Vad vet jag?

Men när jag ser dessa bilder, då ser jag en liten fyraårig tjej som själv lärt sig cykla utan stödhjul för att hon inte har tid att vänta på att någon ska komma och hålla i pakethållaren och som knappt når ner till tramporna på den allt för stora damcykeln. Jag ser hur hon vinkar till mig in genom köksfönstret och ler med hela ansiktet.

I guess it´s just a mama´s love?

Läs även andra bloggares åsikter om binta, humor, barn, minnen, kärlek, lära sig cykla, modell, dans, kämpa, moderskärlek,

Som en person som älskar reggae, kan man ju förstås ha lite svårt att förstå hur man INTE kan älska den musik som man själv tycker så mycket om…

Men jag vet ju att ni finns därute!

Här är i alla fall en gammal favorit som jag gillar, med Dolly Parton. Just den här låten; Harper Valley PTA, tycker jag säger allt om dubbelmoral och texten är skriven och sjungs med en stor portion “Glimten i ögat” och humor! Texten kan du läsa HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om dolly parton, video, harper valley pta, dubbelmoral, glimten i ögat, humor,

Min minstaste lillebrolla

Det har varit lite att stå i sista tiden. Som jag nämnde i något annat inlägg så har jag haft ett rätt tufft arbetsschema de senaste veckorna. Samtidigt som jag då har försökt planera för ett kommande bröllop, då min yngsta lillebror ska gifta sig. Det borde kanske inte vara så mycket för mig att planera i förväg, om det inte vore för att bröllopet ska hållas i Norrland.

Mabou med sin nya kostym

Mabou´s kostym inhandlade jag ju redan för en månad sedan. Mina egna kläder inför bröllopet köpte jag för någon vecka sedan. Problemet var att jag ångrade mig när jag kom hem, då klänningen hade riktig tantvarning. (Det var Jai som lyckades övertala mig om att den skulle passa). Ja, sedan har jag försökt att ordna med att Mabou skulle hinna klippa håret i Stockholm, köpa en ny klänning, ordna med sovplatser i Norrland till mig och alla barnen.

Binta

Jai

Isa

Utöver detta så har jag även hållit på att planera döttrarnas bröllopskläder, hur och när vi ska åka upp till Norrland (Sundsvall). Döttrarna har… typ haft sommarlov, eller nåt. För de har inte lagt många fingrar i kors för att hjälpa till med planeringen.

Eftersom klänningen inte dög och jag lämnade tillbaka den, så hade jag fortfarande problem med mina egna kläder. Jag köpte en ny klänning. Kom hem och provade den efter någon dag. Den var tajt och kort och väldigt snygg. Tills jag satte på mig den…

Då såg jag precis ut som en stoppad korv, med extra tunt skinn. Faktum är att klänningen visade valkar på min kropp, som jag inte hade en aning om att de fanns ens…!!

Så det var bara att börja om planeringen! Till slut fick jag en helt lysande idé! Jag skulle ha en topp och köpa tyg att sy en nederdel av. Idén är ju strålande på alla sätt och vis. Eller nja, det är ju ett litet krux… jag har ingen fungerande symaskin. Eller egentligen är det ett till litet krux. Jag kan absolut inte sy.

Men min vision var glasklar. Det färdiga resultatet skulle bli strålande!! Äh, det går väl att tråckla ihop med lite nål och tråd, tänkte jag. Man har ju inte tummen mitt i handen i alla fall…

Räddande ängel #1 Kan mycket om det mesta!

Som en räddande ängel, när jag beskrev min vackra vision, kom häxan och berättade att hon hade både symaskin och kunde sy. Hon tog alltså frivilligt på sig att sy min nederdel. I och för sig är det inget väldigt, väldigt svårsytt, men det krävs i alla fall att man har lite koll. Det har Häxan. Hon har sytt min nederdel PRECIS efter min vision.

Igår var det dags att prova och det blev verkligen över mina förväntningar.

Efter många och långa diskussioner med de s.k. “vuxna” döttrarna via telefon och sms, om hur och när och med vem alla ska åka till Norrland, så kunde jag konstatera att de i alla fall har tummen precis mitt i handen. De hade inte ens ordnat med skjutsen, trots att jag stått för ALL annan planering. Inklusive vad de ska ha på sig!!

Nåja, endast en sak återstod. Storstädningen av hemmet. Jag har planerat in den tre dagar i rad nu. Utan att lyckas annat än att börja skrubba lite i badrummen och ta hand om stora, stora tvätthögen!!

Så i morse när jag vaknade tidigt och insåg att jag åker i morgon och mitt hem ser ut som om en bomb slagit ner, kastade jag mig ur sängen för att sätta igång…

Räddande ängel #2 är en jäkel på att städa!!

Bara för att upptäcka att min “extradotter” har röjt som en orkan i natt. Det har plockats, sorterats, rensats och röjts. Så det i stort sett enda som återstår för mig är att städa spisen, rengöra åt sköldpaddan,  tvätta sofföverdragen, packa, tömma sopor, byta handdukar, lägga ut de nytvättade mattorna, dammsuga och moppa golven.

Det var verkligen en överraskning. Jag vägrar att resa bort i flera dagar och lämna hemmet som ett bombnedslag!

Jag har funderat på det här nu på morgonen. Är det något med mig som får människor omkring mig att vilja “hjälpa mig”? Någon typ av hjälplöshet? Och i så fall, om det är så. Varför i hela världen smittar inte de vibbarna av sig till mina barn? Att de får den där känslan av att de borde ge mamma lite hjälp?

Oavsett så är jag skyldig mina två närmsta bundsförvanter en överraskning. Jag ska försöka tänka ut något som kan glädja extradottern och häxan! Det blir nog bra till slut ändå det här!

Läs även andra bloggares åsikter om städa, planera, bröllop, kaos, familjeliv, vardag, tonåringar, tonårsmorsa, barn, humor,

Mabou, Kribban och Kamelen

Det är mycket nu. Mycket jobb. Mycket planering med barnen. Mycket planering inför det kommande bröllopet.

Jag skickade iväg Isatou med Mabou till Stockholm. För att fira kusinen Kamelens 5-års dag (jobbade tyvärr själv, så jag kunde inte komma…) Pratade dock med 5-åringen i telefonen:

Jag: Kunde du ha presenten jag hade köpt?

Kamelen: Ja! Den var jättefin, för jag tycker så mycket om glitter.

Jag: Ja, jag vet. Det var därför jag köpte den!

Kamelen: Hur vet du det? Har min mamma sagt det till dig?

Jag: Neeej, det behövdes nog inte. Jag har förstått det ändå.

Kamelen: Vad bra! För jag tycker jättejättemycket om glitter. Men faster Fatou, hej då, för nu orkar jag inte hålla i telefonen längre…

*Klick*

Mabou hos frisören för några år sedan

När Isatou och Mabou ändå var i Stockholm, passade jag på att skicka dem till en afrofrisör, med Mabou´s hår, så vi får ner volymen lite inför det stundande bröllopet. Nu hittade inte Isatou till någon av de två frisörer han brukar klippa sig hos, så Kamelens storebror Kribban följde med dem till en annan.

Efter besöket pratade jag med dem i telefonen:

Mabou: Det gick bra, mamma! Jag blev nöjd med frisyren!

Jag: Vad bra!Vad skönt att vi hann med det innan bröllopet!

Mabou: Ja, nu är vi klara och sen så blev frisören kär i Isatou… Han sa: yuu are beautifuuul! Hej då, mamma!

Visst är barn fantastiskt duktiga på att avsluta samtal på ett finkänsligt och smidigt sätt? Eller inte…

Läs även andra bloggares åsikter om barn, humor, frisyr, afrofrisör, glitter, födelsedag, vardag,

När optimismen spirar som starkast

Jag brukar inte skriva om jobbet, direkt,  men nu kommer lite jobbrelaterat i alla fall. Jag jobbar på ett företag med flera arbetsplatser. Den arbetsplats jag jobbat på de senaste åren, lade ner nu i veckan. Jag får behålla jobbet, vilket jag förstås är glad över, men kommer nu att jobba på lite olika verksamhetsområden framöver.

Igår skulle jag för första gången jobba på ett ställe utanför stan. Tanken var att det “gamla stället” skulle stänga först efter helgen och jag var inställd på att jobba där över helgen, men av en slump så fick jag veta tidigare i veckan att det skulle stänga tidigare, så kollade jag upp var jag skulle vara och det visade sig då att jag skulle vara på stället som ligger på landet.

När jag insåg att vi kanske skulle vara “dubbelbokade” inför helgen, ringde jag en person och sa att om vi skulle gå dubbelt, så skulle jag kunna tänka mig att ta ut semesterdagar i helgen och vara ledig, vilket även jobbet skulle tjäna på. Personen sa att det var möjligt, men att en av personerna var sjuk. Men om den kom tillbaka innan helgen, så var det lugnt, då skulle jag kunna vara ledig.

Inte för att jag planerat något i helgen, framför allt för att jag planerat jobba, Mabou är i Norrbotten (kommer hem idag) och Isatou är i Stockholm med Binta och Jai skulle vara med sina kompisar. Men jag tänkte ändå att jag kanske kunde göra något litet själv och sedan vara pigg Lördag morgon för att ta emot Mabou. Dessutom ska jag jobba väldigt många timmar de närmsta veckorna, så jag tänkte att det kunde vara soft att vila en helg.

Hur som helst så hörde ingen av sig från jobbet, så jag hoppade in i duschen och började göra mig klar för jobbet. Optimist som jag är, tänkte jag att det skulle vara skönt att cykla. Innan jag åker hemifrån ringer jag för säkerhets skull min ena vikarierande chef och kollar så vi inte är övertaliga. Nej, nej, vi var de vi skulle vara.

Jag var i god tid och tänkte att det är ju ändå midsommar och det finns faktiskt en liten vägkrog bredvid den här arbetsplatsen, så jag tänkte cykla dit och käka innan jag började, då jag inte ville ställa mig och laga mat själv här hemma. Jag startade två timmar innan jag skulle börja, för att vara säker på att vara i tid och hinna käka.

Gamla Bettan is still going strong

Problemet var att jag aldrig har cyklat dit ut och endast åkt dit några få gånger med bil. Men jag trampade på. Och trampade… Jag har ju varken konditionen på topp eller någon sportcykel, så visst, det gick inte jättefort med Gamla Bettan…

Jag cyklade förbi lagårdar, hästhagar och det kändes verkligen som om jag var på väg ut i ingenstans…

Efter ett tag blev jag osäker på vägen, då jag cyklade en annan väg än jag tidigare åkt bil (har normalt ett GRYMT lokalsinne). Jag ringde upp min pappa och kollade med vägen.

Jag förklarade vad jag såg.

Pappa: Neeej, men nu har du nog kört fel.

Jag vänder cykeln och kör tillbaka en bit. Förklarar vad jag ser.

Pappa: Jahaaa, men då var du nog på rätt väg i alla fall.

Vänder cykeln igen.

Pappa: Kör nu bara tills du kommer till en stor väg…

Jag cyklar. Och cyklar. Vinden blåser i håret och det är jättefint väder, trots att det är kväll. Så dyker till slut den stora vägen upp. Men min landsväg jag cyklar på, går liksom under den och det finns ingen avfart att åka upp på den, bara åkrar med en massa högt plantage.

Jag stannar cykeln och ringer pappa igen:

Nu är jag vid den stora vägen men det finns ingen avfart att åka upp på den…

Pappa: Ja, men jag vet ju inte om det är den du ska upp på, när jag inte ens vet var du är…

Jag: Nej, men jag vet ju inte heller var jag är… Det är bara en massa åkrar här och lagårdar och en stor väg jag inte kommer upp på…

Efter många om och men kommer en annan cyklist som jag stoppar och han visar mig vägen jag ska åka på. (Jag skulle inte ens upp på den där stora vägen). Medan jag cyklar ringer jag barnen för att önska en fin midsommar. Jag pratar med Binta: Vet du var jag är?

Binta: Neeej…

Jag: På cykeln ut till mitt jobb…

Binta: Va? Där ute där min kompis bor?

Jag: Ja.

Binta: Men du är ju inte riktigt frisk, det är ju skiiitlångt!!

Efter en och en halv timme är jag framme vid vägkrogen. När jag ska kliva in kommer ägaren framspringande: Det är stääängt sen en halvtimme, det stååår på dörren!!

Hungrig som en varg och törstig efter min långa cykeltur lyckas jag övertala honom om att få köpa en ramlösa i alla fall. Jag har stått på rätt hårt sista biten, av rädsla för att komma för sent, så jag är rätt slut.

Åker ner till jobbet. Då kommer killen som varit sjuk, till synes frisk som en nötkärna. Det visar sig att han inte bara är frisk nu, utan även varit det dagen innan, eftersom han jobbat även då. Det visar sig alltså att vi är övertaliga… Nu har jag förstås möjlighet att stanna på jobbet ändå, men eftersom jag var riktigt hungrig som en varg och dessutom visste att Mabou ska komma nu på förmiddagen, ringer jag upp vikariechefen igen och berättar att vi är övertaliga och frågar om jag nu får åka hem och ta en semesterdag eller kompa ut. Han ringer tillbaka efter en stund och säger att det kan jag. Det har blivit någon miss någonstans…

Så… i min optimism tänker jag nu att det kommer att gå myyycket fortare att cykla hem igen eftersom jag nu har “ångan uppe” och dessutom hittar vägen…

Vad jag inte tänkte på var dels att jag skulle möta på en del motvind på vägen hem, men framför allt att mina-krafter-var-helt-slut!! Heeelt slut!! Hungrig, trött och hungrig så cyklade jag i alla fall på… Sa jag att jag var extremt hungrig, förresten? Jag var så trött och hade sådan brist på energi att minsta lilla uppförssluttning, fick mig att kliva av cykeln och dra den uppför. Det fanns verkligen inga krafter alls att ta från. Jag ringde Binta igen:

Vet du var jag är?

Binta: Näääe?

Jag: På väg hem igen, på min cykel…

Binta: Ska du cykla hela vägen tillbaka, direkt?

Jag: Ja, vi var övertaliga på jobbet!

Binta: Men du äääär ju störd. På riktigt!

Efter drygt en och en halv timme kom jag hem. Sammanlagt tillbringade jag alltså drygt 3 timmar på min kära cykel. På midsommaraftonen. Kom hem med träsmak i rumpan, ben svaga som kokt spagetti och torr i halsen som en jäkla öken!!

Jag vet, det finns bättre sätt att fira midsommar på, men det man inte har i huvudet, det får man har i benen…

Vad gjorde du själv i midsommar?

…om du mot förmodan inte har röstat på min blogg, men ändå vill göra det, så verkar det fortfarande gå att rösta! Jag blir glad för varje röst! Rösta hos Familjebloggarna!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, jobbet, arbetsplats, hungrig, trött, gamla bettan, humor, cykla, semester,

Mabou som Prins-Daniel-kopia

Läste ett insändar-sms i Metro idag:

“Victoria ville inte ha fyrverkerier på bröllopet av miljöskäl, men 18 Jasplan var okej? / KONSTIGT!?”

Jag skrattade så jag nära på satte frukosten i halsen! Så klockrent!

Jag reagerade också under bröllopet att man sagt nej till både ballonger (gasfyllda) och fyrverkerier av miljöskäl. En hel del av gästerna bussades i SL-bussar till kyrkan. Av miljöskäl. Men, som sagt 18 Jasplan gick bra och privatjetplan till bröllopsresan…

Ibland älskar jag miljökämpar!

Och om du inte redan röstat på min blogg, så får du väldigt gärna göra det HÄR!!

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, victoria och daniel, bröllop, humor, insändare,

Jag, Jai (19) och Binta (21)

Idag har vårens sista radiokåseri av mig sänts i Sveriges Radio. Det handlar om barn som flyttar hemifrån. Och hem igen…

Det kan du lyssna på HÄR!

Fler kåserier kan du lyssna på HÄR!

Till höst fortsätter jag kåsera på Radio Uppland och tills dess önskar jag alla kåserilyssnare en riktigt fin sommar, med eller utan barn och tonåringar!

Läs även andra bloggares åsikter om fatou touray, tonårsmorsa, tonåringar, barn, kåseri, humor, radio uppland, sveriges radio, flytta hemifrån,

Idag kom Aggemannen och lekte doktor hemma hos mig. Häxan föreslog gynundersökning, men jag nöjde mig med att han undersökte min kära, men sega dator. Sen åkte vi till Willys och jojjade.

Där kunde vi ha blivit kvar…

Koncentrationen var total! Vi hade verkligen en rolig stund…

… som kunde ha blivit en helkväll där utanför Willy´s, om inte de där jobbiga ungarna hade börjat tjata på att vi skulle åka heeeem…Tänk att man aldrig får ha kul utan en massa tjat…

Sa jag att jag är en jäkel på att jojja upp den?

Läs även andra bloggares åsikter om jojjo, ansvarsfulla föräldrar, tjatiga ungar, humor, ironi, lördagsnöje,

I förrgår när vi var och köpte Mabou´s kostym, så passade vi på att käka på Brankos Krog i Gottsunda. Jag måste säga att dessa kvarterskrogar har lite oförtjänt dåligt rykte. Inte nog med att man kan få gott käk till ett bra pris, i förrgår fick vi också en rejäl dos med god service. Brankos har alltid gett bra service när jag käkat där, men igår var det herr Branko själv som serverade oss.

Trots att Mabous hamburgare var i jätteformat, så satte han i sig hela…

Inte nog med att han var artig, trevlig och skojade med Mabou hela tiden, vi blev dessutom bjudna på alla drickorna! Både jag, pappa, Mabou och brorsan! DET kallar jag service!!

Det blev både hamburgare pizza och en köttbit för vårt sällskap

Nåja, efter den måltiden var vi i och för sig mätta, men vi bestämde oss ändå för att käka glass innan vi lämnade Gottsunda. Vi gick över parkeringen och till en ganska ny korvmoj/café, där de sålde hamburgare, korv, fikabröd och glass…

Mabou var djupt koncentrerad på sin glass

Medan vi slickade i oss glassarna, fick jag syn på en skylt utanför cafét/korvmojen:

Gottsundas roligaste skylt?

10 kronor om man tar med sig korven, 13 om man äter den där? Jag kan gå med på att det är dyrare att käka chinamat eller pizza på stället, då man använder deras porslin, bestick, glas och kanske blir serverad maten. Men att det är dyrare att du käkar en korv inne på stället, än utanför, det köper jag inte… Haha…

Frågan är vad som händer om du betalar en tia och sen råkar ta en tugga inne på stället? Får man en räkning på 3 spänn hemskickad då, eller kommer “köksmästaren” ut med köttyxan högsta hugg och kräver dig på 3 spänn?

Läs även andra bloggares åsikter om humor, uppsala, gottsunda, brankos krog, bra service, rolig skylt,

Mabou sjöng i skolan

För någon vecka sedan skulle Mabou (8) vara med på ett uppträdande i skolan. Han var lite nervös för det här uppträdandet, då han skulle stå längst fram, närmast micken och sjunga med de andra i klassen.

Normalt är Mabou inte så mycket för finkläder, då han trivs bäst i lite baggy stil som hiphop. Ni vet med jeansen nedhasade, så kallingarna syns. Den där stilen som vi över 35 tycker är lite väl baggy och de flesta under 20 år anser vara det mest normala sättet att bära ett par jeans på…

Inför det här uppträdandet, så ville han dock ha lite finare kläder på sig och inventerade sin garderob. Han letade länge och sedan hittade han en aprikos skjorta som han fick i present av en släkting i Gambia, när vi var där. Han höll upp den och sa:

Den här tycker jag är rätt fin, men den kanske har lite väl tjejig färg?!

Mabou i Gambia med skjortan som han ratade på uppträdandet i skolan

Sedan hängde han tillbaka den i garderoben och rotade runt en stund till, för att sedan förargad utbrista:

Men vad faaan, finns det inte ens en vanlig Svensk jävla kavaj jag kan ha på mig?

Kommentaren var klockren och gjorde att jag fick svårt att hålla mig för skratt. Jag har liksom inte kunnat släppa den och sedan dess upprepat för alla mina vänner och släktingar den roliga kommentaren!

Det är klart pojkstackaren ska ha en vanlig svensk jävla kavaj! Snart stundar skolavslutning och i Juli ska vi till Norrland på bröllop då min bror ska gifta sig. Så igår åkte vi iväg och inhandlade inte bara en vanlig svensk jävla kavaj, utan faktiskt en hel kostym. Med byxa, kavaj, skjorta, väst och slips som han kan ha till både skolavslutning och bröllop. Jag lovar att han blev snygg som en liten prins! Bilder på min prins i en vanlig, svensk jävla kavaj kommer vid skolavslutningen!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, humor, kavaj, kostym, bröllop, skolavslutning, mabou, dagens mabou,

Till salu?

Jag: JAAA! Nu har jag det! Nu har jag kommit på en jättebra affärsidé!

Isatou (16): Vaddå? Ska vi sälja Mabou?

Mabou (8): Ja, det vill jag gärna. För det skulle vara bra om jag fick prova en ny mamma. Då kanske jag hittar någon bättre…

Läs även andra bloggares åsikter om dagens mabou, barn, humor, en bättre mamma, affärsidé,

I dag sändes ännu ett kåseri av mig. Det handlar om det här med telefonköer, något jag sluppit i dag, när jag varit på jobbmöte hela dagen och fick mig en härlig stund utomhus ett tag.

Om du vill lyssna på veckans radiokåseri, klickar du HÄR!

För tidigare kåserier, klicka HÄR eller HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om fatou touray, kåseri, krönika, radio, tonårsmorsa, humor,

Prinsessan följde med Mabou hem från skolan idag. De hade fått för sig att de skulle få åka och bada. Jag mumlade något om “vi får se” i morse när frågan uppkom, vilket de naturligtvis genast tolkade som ett “jag looovar”.

Jag tyckte dock inte alls att det var så varmt att jag ville åka och bada med dem. Precis när Mabou ligger på golvet och skriker och gråter, så går jag och kollar posten. Där låg ett paket från mormor till honom. Han hoppar upp och skuttar ut till mig vid postlådan och säger muttrande: “Första gången på flera år som jag får ett paket…”

Han går in igen, river upp paketet och vrålar: “Wääää!”

Jag: Vad är det?

Mabou: Jag har fått ett par… BADBYXOR fast jag inte ens får åka och bada!”

Ja, aldrig har ett par badbyxor kommit mer olämpligt, även om de var attans snygga!!

Prinsessan och Mabou ringde så till prinsessans mamma för att övertala henne att åka med dem ut och bada vid Storvad. Men innan hon hann lova något om bad, så kom vi överens om att cykla ner till Stadsparken och om de har tur, så kanske de skulle ha satt på kranen där, så de kunde leka med vattnet, även om de inte skulle kunna doppa sig och ta ett ordentligt bad.

Lite lugnare blev de av detta. För Mabou innebar det ju att han ändå skulle få användning för de nya badshortsen!

Sagt och gjort så cyklade vi iväg, en liten picnic inhandlades av Häxan på vägen. När vi hunnit lite mer än halvvägs, så cyklar vi förbi en ung tjej i övre tonåren.

När vi passerat säger Mabou: “Mamma! Såg du? Hon var helt blodig?!”

Jag: Jaha, men hon kanske blött näsblod eller nå´t?

Mabou: Men hon grät och var så ledsen.

Då hade vi hunnit halvvägs över en gata och jag stannade till och sa till Häxan: Hörde du? Tjejen som går där borta var tydligen helt blodig på tröjan och grät. Vad säger du?  Ska vi åka tillbaka och kolla hur det var fatt?

Häxan: Självklart!

Varpå vi cyklar tillbaka över gatan, beordrar barnen att stå kvar där och vänta på oss och så cyklar vi i kapp tjejen.

Vi stannar en bit ifrån: Ursäkta! hallå? Är du ledsen?

Tjejen vänder sig om, tittar på oss som om vi vore två ufon. T-shirten är vit, med tryckta blodfläckar och texten “Jag är en vampyr” på. Inte en tår på hennes kinder så långt ögat nådde…

Skrattande, lättade, men ändå med insikten om att vi var grundlurade cyklade vi tillbaka till de två gapskrattande barnen…! Okej, vi blev grundlurade!

Väl nere vid stadsparken sätter vi oss och fikar. Barnen hoppar omkring i lekparken. Mabou har varit mer vild än tam i två dagar och jag tänkte bara att det var skönt att han skulle få springa av sig. De lekte i lekparken, men efter ett tag tröttnade de. Då sprang de till dammen och Mabou kom tillbaka med tre fina blommor. Jag skällde förstås på Mabou att man inte får plocka blommor ur rabatten. Men sedan tittade vi på den ena blomman och upptäckte att den var väldigt originell. Den var så vacker med vita kronblad med en vinröd mitt. Det blev så vacker kontrast och jag och Häxan satt där och diskuterade att den var så fin och ovanlig.

Efter en stund så kände jag mig inte så säker på att låta dem leka vid dammen själva, så vi bestämde oss för att gå och sätta oss på en bänk vid dammen så vi kunde hålla ett öga på dem.

De sprang och hoppade runt som bara den. Särskilt Mabou var som helt förvildad. De hoppade och hoppade och vi ropade flera gånger att de skulle ta det lugnt så de inte ramlade i. De hade i och för sig badbyxor och bikini på sig, men vattnet såg allt annat än fräscht ut, plus att jag ju hade sagt att jag tyckte det var för tidigt med ett riktigt dopp, utan att det räckte om de plaskade lite grann…

Det hoppades och studsades. Till slut hände det! Prinsessan ramlade i dammen med huvudet före. Vi var snabbt upp på benen i rena förskräckelsen, men när vi såg att hon reste sig igen, så började vi skratta, då vi såg att även barnen skrattade!

När vi kom nära blev Prinsessan lite ledsen och vi såg att hon skrapat benet i fallet. Hon var genomvåt från topp till tå och det dröp vatten av hela henne. Då passade naturligtvis även Mabou på att “doppa sig”, fast med flit. Inte huvudet, men i alla fall en bit över badbrallorna.

Så på så sätt fick de sitt första premiärdopp för sommaren, trots allt. Vi baddade Prinsessans ben och bytte om på de två blöta busungarna, som lyckades “lura oss” igen, även om det från Prinsessans del inte var med flit.

Vi stannade ett tag till, men innan vi skulle gå ville Häxan fota den originella blomman Mabou hittat. Han var vid lekparken just då, så hon gick runt och letade bland varje blomma runt dammen. När hon ingen fann, ropade jag på Mabou och bad honom visa Häxan var han funnit blomman. De gick runt, runt och till slut sa Häxan och jag till varann att “Shit! Det kanske var ett sånt där specialexemplar?” Ett sånt som det bara finns en enda av och att nu hade Mabou lyckats plocka just den.

Hjälp, liksom…

Nåja, vi kom på att vi i alla fall kunde fota just den blomman Mabou redan plockat. Precis när Mabou tar upp den och ska börja spexa med den, så Häxan kan fota, så håller den vinröda mitten på blomman att ramla ut och Häxan inser att han lurat oss igen!!

Han hade helt enkelt plockat en helt vanlig vit blomma (vit påsklilja?) och en annan vinröd blomma, som han stoppade in i mitten av den vita…

Så gick det till när vi blev grundlurade tre gånger inom loppet av några timmar…!

Läs även andra bloggares åsikter om humor, barn, vardag, stadsparken, grundlurade, blåsningen, häxan,

Mabou (8) har den senaste tiden gjort klart för mig att han är väldigt förtjust i nyheterna. Jag ska erkänna att jag är väldigt förvånad, då jag själv inte blev intresserad av att se nyheterna förrän jag var myyycket, mycket äldre.

I morse satt han klistrad vid TV´n.

På lokalnyheterna meddelade man att klamydia har minskat bland ungdomar i Uppsala med hela 25%. De intervjuar några ungdomar, varpå de säger att det är ju väldigt viktigt att man vågar gå och testa sig, så man vet om man bär på klamydia.

Mabou: Så du vet, mamma! Jag tänker i alla fall inte testa mig!

Då vet vi!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, humor, dagens mabou,

Min pappa och Mabou i Sunnerstabacken i vintras

Min pappa är en ganska väldigt blyg man. Men inte med oss i familjen, förstås. Men han vill inte gärna synas eller höras. När jag var nominerad till Stora Bloggpriset förra året, berättade jag om hans rädsla att “bli uppsnokad av dom” och att behöva “figurera i media”. Ja, ni förstår ju att hans största skräck antagligen är att hamna på en löpsedel.

Han har redan deklarerat att om han skulle vinna på Triss och behöva åka till TV, så skulle han skicka mig eller brorsan eftersom vi “inte bryr oss om sån där uppmärksamhet”.

Men det finns ett särskilt tillfälle när all min pappas blyghet och rädsla för att höras, försvinner. Det är när han kör bil och hans medtrafikanter gör misstag eller trafiken inte flyter som han vill. Han skriker och svär och en massa fula ord rullar ur hans mun.

Igår skulle jag åka och handla med min pappa och kom i sista minuten på att jag även ville lämna in min deklaration, eftersom jag ska jobba hela helgen. Jodå, visst kunde vi åka ner till Skattemyndigheten, tyckte pappa.

Vad jag inte tänkte på var att det var på eftermiddagen när folk slutat jobbet och trafiken i stan är rätt tät.

Mabou och Isatou satt i baksätet.

Pappa: Men hur faaan kör du, din jävla idiot!! Du skulle ju passa in i nästa omgång av Sveriges sämsta bilförare!!

Tystnad i resten av bilen.

Pappa: Men ska man behöva köra runt hela jävla stan för att de stängt av varenda gatjävel. När ska politikerna fatta att vi är många som MÅSTE ha bil?

Vid ett tillfälle står trafiken helt stilla.

Pappa: Men kööör då för fan! Här kan väl för fan inte jag sitta och förnöta min ungdom!

Här kan ingen av oss andra hålla sig för skratt, trots den hätska stämningen!

När vi tråcklat oss genom stan och trafiken och min pappa har hunnit använda varenda svordom och fult ord som finns på Svenska, skulle vi åka och handla. Han blir tvungen att byta fil för att det är hinder i vägen och slänger ut blinkersen för att byta fil. Bilen bakom saktar inte ner och börjar tuta på pappa när han byter fil.

Pappa: Men hur faaan tänker du din jävla dåre? Såg du inte en hel jävla blinkers?

Ja, ibland är det riktigt underhållande att umgås med min pappa. De fula ord och svordomar som Mabou eventuellt har lyckats missa från storasystrarna, lär han sig och blir påmind om vid varje biltur med morfar.

I helgen ska jag och Mabou vara med min pappa hela helgen. Det blir underhållande, gissar jag.

När jag och Mabou åt frukost i morse och vi pratade om att vi ska vara med morfar sa Mabou:

“Ibland, mamma, är det så kul att åka bil med morfar! Särskilt när han säger det där med att han inte kan förnöta sin ungdom! Mamma! Jag tror att den redan är förnött…!”

Läs även andra bloggares åsikter om humor, ironi, familjeliv, min pappa, trafikant, svordomar,

Vem har inte ett skelett i garderoben?

I förrgår sändes ännu ett kåseri i Radion av mig. Den här gången handlar det om att det är valår i år, politikerlöften och politikers skelett i garderoben! Du kan lyssna på Kåseriet HÄR (dra fram tidvisaren till: 11:20)!

Några av mina tidigare radiokåserier och krönikor finner du HÄR! (Direktlänkar)

Läs även andra bloggares åsikter om kåseri, radio uppland, krönika, politiker, löften, valår, skelett i garderoben, ironi, humor, fatou touray,

Klockan är 07.00 på morgonen. Jag försöker väcka Mabou (8).

Jag: Mabou! Du måste vakna nu, så du hinner äta frukost i lugn och ro och slipper stressa.

Mabou: Nej, jag behöver ingen frukost i dag…

Jag: Va? Varför behöver du inte frukost?

Mabou: Nej, alltså jag drömde att jag åt och nu är jag jättemätt!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, humor, frukost, drömmar,